Kunskap & inspiration
Tillbaka till startsidan

GÄSTPOST: Johanna Andersson @baraexistens

Under förra veckan gästpostade Johanna på vår instagram. Här kan ni läsa en sammanställning av inläggen.

Hej! Jag heter Johanna och jag är 20 år. Politik är ett stort intresse jag har. Jag är självklart feminist och mina värderingar drar snävt åt vänster. Är icke-hetero och använder mig av rullstol eftersom att jag har Cerebral Pares sedan födseln. Blev även diagnostiserad med Emotionellt instabil personlighetsstörning föru ganska exakt två år sedan. Det är den som kommer vara i fokus i mina inlägg här på Flickaplattformen. Hur är det att ha en fysisk funktionsvariation när en är i behov av psykiatrisk vård?

Kan beskriva min bakgrund kortfattat:

När jag gick i 6an genomgick jag en höftoperation som medförde mycket smärta. Jag låg i gips ända från tårna och upp på låret (på båda benen), i sex veckor. Kunde inte sitta eller sova, hade heller ingen matlust och på det hade jag fruktansvärt ont.

Jag blev mer och mer ledsen och vad jag inte fattade då, var att jag hade blivit deprimerad. Jag fick en depression som aldrig gav sig, istället blev den bara starkare och starkare. Och efter mycket om och men fick jag en förklaring på varför jag var som jag var och kände som jag gjorde.

Funkofobi/sluten vård
Psykiatrin har sina brister och jag har aldrig mött någon läkare med funktionalitetskompetens när jag vart inlagd inom psykiatrin.

När jag varit på psykakuten och sökt hjälp har de använt argumentet att jag alltid har någon med mig hela tiden och att jag därför inte kan göra mig själv illa, efter det blir jag allt som oftast hemskickad. Grejen är bara att mina assistenter är mina armar och ben, inte några sorts livvakter. Jag kan be dem gå iväg om jag vill. De ska inte behöva bära det ansvaret.

Varje gång jag är inlagd möter jag denna typen av funkofobi. Jag har faktiskt slutat bli förvånad. Det var vid ett inläggningstillfälle som en läkare kommenterade att jag har CP och hen såg ledsen ut, jag kom ihåg att jag svarade att min CP inte är mitt största problem här i livet och att den inte har med min psykiska ohälsa att göra. Jag var inte inlagd pga den, utan jag var inlagd pga min ångest och Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag får ingen paus från funkofobin, inte ens inne på en sjukhusavdelning.

När jag är inlagd inom den psykiatriska slutenvården, får jag oftast inte gå ut själv pga att jag är så dålig att jag är en fara för mig. På sjukhuset har de en slags skala på 1-3 (tror jag) där 1 betyder att en har frigång (personen får gå ut själv när den vill, men komma tillbaka till avdelningen sen), 2 betyder att patienten får gå ut med personal en stund och 3 betyder att en inte får gå ut alls.

Jag har ofta nummer 2, alltså får jag gå ut med personal men inte själv. Men här händer det alltid något. "Det är bara att gå, du har ju din assistent", är ofta svaret när jag frågar om någon skötare kan följa med mig ut.

Helt plötsligt anser sjukhuspersonalen att mina assistenter är vårdare och har samma utbildning som dem. Jag blir alltid lika ledsen, frustrerad och ångestfylld. Mina assistenter är med mig på sjukhuset endast för mina fysiska behov.

Det de inte förstår är att assistenten är osynlig och att om jag skulle gå ut själv med assistent när jag har en 2a på mig så är det likadant som att de skulle släppa ut en normfungerande som har en 2a, helt själv. Assistenten är ju osynlig och har ingenting att säga till om i det läget.

Ätstörningen
2013 var ett år fyllt av viktfixering, ångest, rädsla, destruktiva tankar. Jag var fast i samhällets norm kring hur en ska se ut. Jag räknade kcal inför varenda måltid för att bestämma hur mycket som var okej att äta. Jag mådde illa, hade ständigt kramper i magen och svimningsanfall hela tiden. Min lever höll på att lägga av.

Jag var 16 år och skinn och ben. Hamnade, inlåst, på BUP- akuten, tvingades att äta samtidigt som en blåklädd vårdare kontrollerade mig. Fick inte lämna något på tallriken, inte ens ett riskorn. Gjorde sit ups i smyg på mitt rum med förhoppning om att kunna bränna kalorier. Vägdes 2 gånger/vecka.

Gick upp mer och mer, och varje gram ledde till starkare ångest. Det var ett rent helvete. Jag räknade kcal maniskt, spottade på mig själv i spegeln varje dag och tog på min undernärda kropp och insisterade att jag var tjock.

Det är så jävla många som är fast i samhällets normer, idag. Jag vet hur det är. Jag vet hur det är att ha så höga krav på sig själv, för att en ska följa normen. Har inga ord. Jag höll på att dö. Jag vajade mellan livet och döden, bokstavligt talat. Det önskar jag ingen. Det skrämmer mig så fruktansvärt mycket att barn, i tidig ålder, får höra att det finns rätt och fel i samhället, normer som en måste följa.

Jag blev så gott som frisk från min ätstörning efter min inläggning på BUP. Men för ca ett halv år sedan trillade jag tillbaka i den. Jag äter inte, jag har rasat i vikt och jag vill gå ner ännu mer. Det första jag gör när jag mår dåligt är att jag plockar bort maten. Att sluta äta dämpar ångesten, att sluta äta är ett av mina destruktiva beteenden jag har.

Att jag har trillat tillbaka i min ätstörning nekade jag fram till två månader sedan. Den har smugit sig fram. Jag har börjat bli triggad när folk pratar om bästa sättet att gå ner i vikt och olika bantningsmetoder, igen.

Jag vill inte ha det såhär, ingen vill ha det såhär. jag vill inte bli äcklad över min kropp. Jag vill trivas i den. Men det är inte så lätt att bara bryta ett tankesätt, för jag vill fortsätta gå ner i vikt. Om jag hade kunnat välja, hade jag självklart valt att bara strunta i dessa tankar, men det är tyvärr inte så det funkar. Människor i min omgivning är oroliga.

Att ha det såhär är ingen dans på rosor.

Tillsist - våga prata om er psykiska ohälsa! Och till er som kämpar i detta nu; ni är så jävla grymma. Ni är så jävla starka!